Hemska saker...

Det händer mycket hemska saker på jobbet just nu. Många sjuka och olyckor händer och nu är det så fruktansvärt hemskt att en kollegas make dog då han fällde träd för några dagar sedan. Tragiskt och väldigt ledsamt. Jag började omedelbart tänka på henne och deras barn och på hur hemskt det måste kännas. Och trots att jag helst inte vill så börjar jag spela upp scenarion över hur man själv skulle reagera i en sådan situation... Att gå till jobbet och sedan komma hem och den personen man delar sitt liv med inte finns kvar. Det gör ont i magen bara av att skriva det...

Jag började även fundera över vad man har för skyddsnät om det skulle hända något. Händer hemska saker så är det ju naturligt att familj och vänner sluter upp runt en och fångar upp det värsta så man inte kraschar handlöst i marken. Åter igen blir jag iskall då jag inser att det inte finns här. Jag skulle i princip krascha... Ett tomt hus är det som skulle finnas. Den personen jag brukar prata om jobbiga saker med skulle vara borta och jag skulle vara tvingad att klara mig själv. Mitt skyddsnät lever sina liv långt bort från mig, de kan inte svänga förbi och se till att jag äter något varje dag eller se till att det hela fortsätter rulla. Jag skulle vara det sista kugghjulet kvar i den maskin som är mitt hem och det skulle inte finnas en anledning för mig att se till att den fortsatte. Förstå hur klubbad av chock och sorg man måste vara... Vad skulle jag bry mig om att äta eller sova eller ens röra mig?

Undrar egentligen varför man är utrustad med ett så rikt känsloliv som människa? Visserligen är det ju underbart de gånger man känner överväldigande glädje och kärlek men att rammas av en sorg som är så stark att det känns som en fysisk smärta, vill man ha den förmågan? Vill man vara skapt så att man knappt, knappt kan resa sig igen och sedan börja läka, så långsamt så att det känns som att inget någonsin ska bli annorlunda? Bara en undran jag gör ibland, rent hypotetiskt...

Det pratades också om att den här mannen hade levt sitt liv ordentligt iallafall. Mycket intressen, mycket socialt umgänge, resor etc etc.
Har jag levt mitt liv fullt ut? Vad vill jag åstadkomma innan jag försvinner? Jag synar mig själv hårt i sömmarna dessa dagar och undrar om jag är nöjd? Så tråkig har jag inte varit... Jag har inte alltid tagit den säkra vägen. Jag vågade ge mig av till nya platser och vända upp och ned på mitt liv för att försöka fullfölja mål i livet. Men är det tillräckligt? Trots att jag avskyr att behöva ta stora beslut har jag gjort det. Det känns som att jag har hoppat flera gånger, osäker på vad utfallet ska bli. Ändå känns det alltid som att man kan göra mer. Jag ska min bok utgiven, jag vill gifta mig, kanske skaffa en jobbig bebis och gå en poledancekurs!

Min största sorg någonsin var då jag trodde att Dans och mitt gemensamma liv hade nått ett slut. Det var en sorg jag än idag kan skygga för att tänka på för de minnena gör fortfarande så ont och då var han ändå i livet. Jag fick tillbaka honom men tänk om det hade varit omöjligt... Om det verkligen hade varit fysiskt omöjligt för att det fanns ingen att få tillbaka... Fruktansvärda tanke! Och om tanken i sig är ohyggligt skrämmande, vad är det då inte i verkligheten?

Mörka tankar en mörk kväll. Det känns så overkligt och samtidigt farligt verkligt. Man är inte så trygg som man inbillar sig... Gäller att ta tillvaro på det under tiden.


Kommentarer
Postat av: Linda

Usch, vad hemskt. Svårt att tänka på vad man skulle göra i en sån situation. Jag får ont i magen bara jag tänker det, känns fel.



Vi får ta vara på varje dag.



Saknar dig bästis!

2012-02-03 @ 22:16:07
URL: http://linda.familjenring.se
Postat av: Annsofi

Djupa och väldigt tänkvärda tankar... Kommer man någonsin vara riktigt nöjd med det man åstadkommer? Förmodligen inte. Mina tankar går till din kollega, en släkting till mig faktiskt. Jag kan inte föreställa mig vad hon går igenom, tankarna orkar liksom inte hela vägen ut.

Kram Annsofi (Maja Ws mamma)

2012-03-08 @ 12:52:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0