Hemska saker...

Det händer mycket hemska saker på jobbet just nu. Många sjuka och olyckor händer och nu är det så fruktansvärt hemskt att en kollegas make dog då han fällde träd för några dagar sedan. Tragiskt och väldigt ledsamt. Jag började omedelbart tänka på henne och deras barn och på hur hemskt det måste kännas. Och trots att jag helst inte vill så börjar jag spela upp scenarion över hur man själv skulle reagera i en sådan situation... Att gå till jobbet och sedan komma hem och den personen man delar sitt liv med inte finns kvar. Det gör ont i magen bara av att skriva det...

Jag började även fundera över vad man har för skyddsnät om det skulle hända något. Händer hemska saker så är det ju naturligt att familj och vänner sluter upp runt en och fångar upp det värsta så man inte kraschar handlöst i marken. Åter igen blir jag iskall då jag inser att det inte finns här. Jag skulle i princip krascha... Ett tomt hus är det som skulle finnas. Den personen jag brukar prata om jobbiga saker med skulle vara borta och jag skulle vara tvingad att klara mig själv. Mitt skyddsnät lever sina liv långt bort från mig, de kan inte svänga förbi och se till att jag äter något varje dag eller se till att det hela fortsätter rulla. Jag skulle vara det sista kugghjulet kvar i den maskin som är mitt hem och det skulle inte finnas en anledning för mig att se till att den fortsatte. Förstå hur klubbad av chock och sorg man måste vara... Vad skulle jag bry mig om att äta eller sova eller ens röra mig?

Undrar egentligen varför man är utrustad med ett så rikt känsloliv som människa? Visserligen är det ju underbart de gånger man känner överväldigande glädje och kärlek men att rammas av en sorg som är så stark att det känns som en fysisk smärta, vill man ha den förmågan? Vill man vara skapt så att man knappt, knappt kan resa sig igen och sedan börja läka, så långsamt så att det känns som att inget någonsin ska bli annorlunda? Bara en undran jag gör ibland, rent hypotetiskt...

Det pratades också om att den här mannen hade levt sitt liv ordentligt iallafall. Mycket intressen, mycket socialt umgänge, resor etc etc.
Har jag levt mitt liv fullt ut? Vad vill jag åstadkomma innan jag försvinner? Jag synar mig själv hårt i sömmarna dessa dagar och undrar om jag är nöjd? Så tråkig har jag inte varit... Jag har inte alltid tagit den säkra vägen. Jag vågade ge mig av till nya platser och vända upp och ned på mitt liv för att försöka fullfölja mål i livet. Men är det tillräckligt? Trots att jag avskyr att behöva ta stora beslut har jag gjort det. Det känns som att jag har hoppat flera gånger, osäker på vad utfallet ska bli. Ändå känns det alltid som att man kan göra mer. Jag ska min bok utgiven, jag vill gifta mig, kanske skaffa en jobbig bebis och gå en poledancekurs!

Min största sorg någonsin var då jag trodde att Dans och mitt gemensamma liv hade nått ett slut. Det var en sorg jag än idag kan skygga för att tänka på för de minnena gör fortfarande så ont och då var han ändå i livet. Jag fick tillbaka honom men tänk om det hade varit omöjligt... Om det verkligen hade varit fysiskt omöjligt för att det fanns ingen att få tillbaka... Fruktansvärda tanke! Och om tanken i sig är ohyggligt skrämmande, vad är det då inte i verkligheten?

Mörka tankar en mörk kväll. Det känns så overkligt och samtidigt farligt verkligt. Man är inte så trygg som man inbillar sig... Gäller att ta tillvaro på det under tiden.


Påsklov som tär på krafterna...

Haft påsklov nu en vecka och var nog mer utvilad innan än nu. Allt går så fort att jag inte hunnit med allt och det känns lite sorglig. Nu får jag inte se Badstrandsvägen mer. Mina fina väggar som jag målade på dag ut och dag in tills de var så som jag ville ha dem. Jag gillade Essingen och jag hann liksom inte ens bo ut mig. Fick samtidigt lämna min lilla lägenhet på Norralagatan. Nu hamnade jag i en stor, tom 3:a  där jag bor på en bäddsoffa som en annan husockupant. 1 juli flyttar jag vidare till stora huset men det känns lite läskigt... Ska bli roligt men ändå händer det mycket saker utan att min lilla hjärna hinner med ordentligt...
Var oroligt skönt att slippa kånka och bära själv denna gång då. Visst att det kostar pengar men det är det fan värt, jag tror aldrig jag tyckt arbetare varit så väl värda sin lön som våra flyttgubbar. Hade aldrig funkat att köra tre varv fram och tillbaka med en liten lastbil som både Dan och jag räds som pesten. Jag var rädd bara på den lilla bit jag körde nu i veckan vilket var typ 500 meter, allt som allt. Scary med stor bil som man knappt vet vart den slutar.

Apropå bil som kanske jag äger en egen snart. Pappa försöker lura på mig sin gamla bil för att skaffa en ny hippare. Det tycker jag är spännande samtidigt som jag anar att min far har en inre, opålitlig bilförsäljare i sin själ någonstans och jag har aldrig köpt en bil förut så jag är ett lätt offer... :) Haha, nejvars, vem ska man lita på om inte sin egen pappa när det kommer till bilar. Om inte annat så vet jag vart han bor ifall jag ska utkräva hämnd någon dag.
Annars på påsklovet så var jag i mitt fina Linköping. Träffade mamma och massa släkt + Helena. Dan var med och minglade hela påskhelgen och fuskade i sällskapsspel.
Linda flydde staden så jag fick inte se henne och hennes babymage men nästa gång jag dyker upp kanske den är borta och bebisen är ute i friska luften. *hoppas, hoppas* Jag vill hålla i pyttebebisen och se ifall det inte är dags för en egen snart. Nu har vi ju ett hus och en jädra Volvo, bara bebis och labradoodle som saknas.

Barn smäller smällare nere på gården. Hoppas de tappar fingrarna. Jag tål inte barn med smällare... Fy, vad elakt. Och jag ska föreställa lärare... Jag är en ond lärare. Som snubben i Ingmar Bergmans dystra epos som Dan försökte få mig att kolla på men som jag dissade för att de pratade för styltigt.

Jag älskar Dan. Jag måste säga att jag är mäkta imponerad av den hemtame stockholmaren som bara tar sig i kragen ifrån ingenstans, friar och sen flyttar till värsta pyttestaden för att vi ska vara tillsammans massor. Utan honom skulle jag ha så jädra tråkigt och faktiskt känna mig lite ensam. I våra tider ska man väl inte säga sådant, det ska vara stark, ensam kvinna jag-behöver-ingen-man blablabla men jag skulle faktiskt vara ensam. Han är liksom speciell. Min själsfrände, helt klart. Världens finaste och utan honom skulle mitt liv vara väldigt tomt. Sen kan det vara hur ickefeministiskt det vill...




"Det här ska bli den bästa julen någonsin!"

Det här måste ha varit ett av mina mest händelserika år. Först tog jag körkort i somras, kom in på utbildning, skippade utbildning till förmån för danslärarjobb, blev dumpad, blev ickedumpad och nu på julafton blev jag friad till. Knäböj och allt...
Det blev den bästa julen någonsin. Jag och min fina Dan ska gänga oss. Inte just nu men om ca 1½ år förmodligen. Jag ska gifta mig. Det är lite coolt, tycker jag. Och att det till på köpet blir med någon som är så fin och underbar som min boyfriend, det är lite extra coolt.
Fick ett fint smyckeskrin som såg ut som en sko, och i det låg två ringar. Nu är det 'bara' symbolringar i silver men 5/1 ska vi gå och välja vilka vi ska ha på riktigt. Så nu är jag trolovad. Jag har en fästman. Det känns riktigt najs. Det underliga var bara att jag gått och väntat i 7 år på ingenting, sedan går det nästan åt helvete och när det slutade gå åt helvete så bara hände det på ett par månader. Värsta skrämseltaktiken... :)
Jag älskar känslan av att nu är det på riktigt. Nu kör vi! Go team Dan och Jessica!
Jag blev lovad den bästa julen någonsin och det blev det. Jag är förlovad med min finaste älskling! Wiiihooo!!!




Bakom fasaden...

Ska jag ta det här här? Är det tacky? Ska jag bara berätta allt det ytliga och söta? De roliga danserna, de nya kläderna, de fina bilderna? Eller ska vi ta allt det mörka och tråkiga oxå?

Varför ska man skämmas liksom? För det gör man. Eller jag åtminstone. Jag vill inte berätta, jag vill inte känna mig som ett misslyckande. Jag är tydligen en sådan där människa som gärna vill hålla fasaden uppe för att ingen ska viska om mig då jag inte är i närheten. Jag vet dock att det inte är ett särskilt sunt sätt att hantera olycka så jag går väl ut och berättar för omvärlden.
Tydligen så är mitt förhållande i kris. Jag trodde jag hade det bra. Jag var nöjd och glad och framförallt kär. Nu känner man sig dum... Jag var den enda som kände så tydligen. Jag hade framtidsplaner och i efterhand så känner jag mig så dum för att ha pratat om dem, för att jag inte har sett några tecken... Men ärligt talat, det fanns inga. Allt var bra! Tills jag fick ett mentalt knytnävsslag i magen och fick höra de mest skrämmande ord jag hittills har hört i mitt, ganska unga, liv. De där som handlar om 'göra slut'...
Så nu vet ni. Jag balanserar på någon tunn, äckligt hal lina mellan singel och icke-singel. Jag är inte gjord för att vara singel. Jag vill ha någon som håller om mig då jag ska sova, jag vill ha någon att följa tv-serier med, någon att ringa till då det har hänt något roligt på jobbet. Nu vet jag inte vad jag har. Man går liksom runt i en värld som består av en stor poängtavla där allt man gör, säger, struntar i att göra förvandlas till + och - och man vet inte åt vilket håll det lutar. Det är fan som att vänta på en dödsdom (jag vet, jag är dramatisk).
Jag vet dock vad jag vill och jag hoppas att jag har varit en tillräckligt duktig flicka för att Gud, Allah, Budda, lejonet från Narnia (who ever...) ska fixa det åt mig. Annars måste jag ha varit en jädrigt kass människa...

Vi går över till den färgglada fasaden istället, där vi känner oss trygga. :)
Jag har ju som sagt då ett nytt jobb som danslärare. Det är superskoj, har några riktigt mysiga grupper! Sen ska jag ju ut på äventyr i Ukraina nästa sommar tydligen.

http://helahalsingland.se/soderhamn/1.2328936-kulturskolan-far-representera-sverige

I övrigt så har jag inhandlat en säng till min lägenhet i Söderhamn. Ska flytta tv och lite annat tjafs i helgen. Jag har även köpt en liten bäddsoffa så jag kan ha sleepovers för alla mina vänner här i South harbour. Just det... jag har ju inga... Fudge!
Jag lyxade lite med en 140-säng till mig själv dock. Det var jag fan värd efter att Gud kräks på mig den senaste tiden.



25 år idag då... Nu är jag vuxen på riktigt!

När jag var liten så hade jag en idé om att när man var 25 så kunde man kallas kvinna på riktigt, då var man stor nog. Idag är jag alltså kvinna för första gången. :)


För ca 25 år sedan



Ganska nyligen




Jag ser ändå ingen riktig skillnad, ska kvinnor se ut så där verkligen? Jag trodde de gick runt i dräkt och höga klackar och hade pärlörhängen och dyra parfymer...

Min egen sitcom...

Mitt liv är lite som gjort för det, tycker jag. På ett positivt sätt.

Min stora chock är ju alltså att jag kom in på danslärarlinjen i Piteå. De vill att jag ska flytta ut i ödemarken för att lära mig dansa och lära ut dans. Kind of like Dirty Dancing. Johnny Castle som plockas upp från den ruffiga gatan och får bli lågavlönad danslärare på Kellerman's Hotell. Mitt liv kanske är mer som en smörig 80-tals-klassiker vid närmare eftertanke.
Det som gör hela det här till en sitcom-situation är att my old Kulturama-buddies Emelie och Caroline oxå kom in och ska flytta dit och eftersom vi tre är så pass olika så skulle här det kunna bli en skitbra idé för pålagda skratt och dåliga punchlines.
Vi har en rödhårig tjej med diabetes - perfekt för dåliga sexskämt om hur eldiga rödhåriga flickor är i sänghalmen plus att vi kan få in skämt om knark som är precis på gränsen till att vara icke pk.
Vi har en blond bokmal ifrån Stockholms förort - get ready for the bad puns about svenska getton och villaområden och mer intellektuella vitsar som refererar till modern litteratur och gamla Nobel-pristagare.
Och sist har vi lantisen med den fula dialekten som försöker vara frigjort och konstnärlig men som egentligen avskyr tavlor som man inte ser vad de föreställer och kallar renarna i Piteå för magra kossor i brist på ett annat ord för detta exotiska djur...
De dansar. De är 3 vänner. Och de dansar. Som gjort för skämt om pliéer och utåtvridningar. På med de fejkade skratten och det här kommer bli en succé.
Jag skulle vilja ha en liten maskin man kunde trycka på som framkallade sådana skratt. Livet skulle bli så himla mycket roligare.

Jag ska alltså med ganska god sannolik skickas till Piteå för att bli en jädra student vid 25 års ålder... Men det blir ingen sitcom - det hittade jag bara på. Ta inte illa upp, Eme och Carro - ni var bara underlaget - ni är varken getto eller knarkare. Vad jag vet iallafall... * pålagt skratt *

Jag vet fortfarande inte hur exalterad jag är. Just nu är jag trött. Jag har kört fast lite i mitt skrivande och jag är stressad inför den dumma körkortsteorin. Min standardprocent just nu på alla testsidor är 68% och det kommer jag ju ingen vart med. Fast det var iofs innan jag började läsa boken. * pålagt skratt *

Här är förövrigt bilderna ifrån Göta Lejon-succén. Här behövs inga pålagda skratt, vi ser så roliga ut ändå. :)
Först är det Hairspray, 3:e bilden är Footloose och sista är efterfesten. :) Jag ser ut som Jokern i Batman, bara mesigare...










Oh my god, oh my god, oh my god!!!

Kortslutning i hjärnan. This isn't happening... Jag tror att min puls har fastnat någonstans och snart kommer jag svimma för att mitt blod är för syrefattigt...

Jezuz christ. Det här var inte väntat... Måste sysselsätta mig och lugna ned mig lite...

Nu får det väl för fan vara nog!!!

Jag har verkligen ingenting emot Willy men nu får det väl för fan räcka, svenska folket! En hoper amöbor skulle fan rösta bättre än vad ni gör! Det var samma visa förra året då Morgan slogs ut av Magnus Samuelsson men nu har ni tagit det här till en ny nivå, nu är det fan personligt!
Det syntes ju att Willy och Charlotte var beredda på att åka ut, de blev inte glada då de gick vidare, de blev istället ledsna för Stefans och Malins skull. Och jag förstår dem. Hur kul kan det vara att slå ut sina kollegor och vänner, vecka efter vecka, enbart genom att man är rolig att kolla på? Det är som att gå på cirkus och tycka att clownen är mer begåvad än trapetskonstnären. Och jag menar inte en sådan där clown som hoppar studsmatta, vi pratar tårta-i-ansiktet-clown...
Jag blir så jäkla upprörd när folket har blivit så äckligt jävla pk att de börjar belöna den goda viljan istället för talang och riktig utveckling. Ni kan fan ta och köra upp era telefoner där solen inte skiner nästa vecka för ni röstar ju för fan med arslet ändå, hela bunten!
Man klarar sig inte genom livet enbart på att försöka, man måste prestera någonting. Det kan ta flera år innan det är upp till bevis men någon gång måste man visa att man kan nånting och inte bara springer omkring och önskar att man kunde! Jag kan tycka att Tony Irving är lite kinkig ibland men han har faktiskt poäng i att det här är en danstävling där utveckling och prestation borde belönas, inte nån jävla tårta-i-ansiktet!
Jag skäms över att tillhöra den här nationen mesproppar som inte känner igen talang om den så kommer och slickar dem i ansiktet. Stefan Sauk var en duktig dansare, likaså Claudia, Molly, Mattias och deras partners. Willy borde ha åkt hem för flera avsnitt sedan och lämnat plats åt par som kunde höja nivån ännu ett par snäpp men inte då... vi ska ha kvar honom för att det är ju 'så roligt', det är 'så dråpligt' och han är så 'folklig'. Jag gillar Willy och jag tycker inte att detta är hans fel, det är Ert fel, dumjävlar som röstar på kalaspuffar med drottningkräm då det serveras rysk kaviar precis bredvid.

Heja Stefan och Malin, ni gjorde programmet roligt att titta på! Ni förtjänar bättre än så här!



Inte konstigt att man inte får några dansjobb om dansvärlden ser ut så här...


A trip down Memory Lane...



Memory
All alone in the moonlight
I can smile at the old days



I was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again




Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I musn't give in




When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin



Jag saknar oxå min bästa kompis...


Inlägg #100... Lika ointressant som alltid! :)

Nu har jag gått och sugit på den här karamellen tillräckligt länge. Mitt 100:e inlägg i den här bloggen och jag har insett efter många ack och ven att jag inte har något djupt och viktigt att säga i detta speciella inlägg så jag maler på om en massa skräp som vanligt istället. Jag förstår att alla väldigt gärna vill veta vad jag gjorde jul/nyår så jag tar och börjar med denna spännande återberättelse.

För en gång skull var min kära sambo frisk. Ingen lunginflammation, inget rasande feber eller hejdlöst vomerande, bara en släng av vanligt osocialism som yttrade sig i att han och min lillebror satt och mumlade hemligt framför datorn ca 50% av julafton. Det är mysigt när hela familjen är samlad, tycker jag men det är extra mysigt när någon tycker att julafton är lite för töntigt och väljer att sitta och häcka framför en jädra datorskärm halva dagen. News Flash: Jag har oxå sett den där jäkla tjuren sitta under det där jäkla trädet och sniffa de där jäkla blommorna som vore det lim för slumbarn och jag tycker det är exakt lika spännande som alla andra vid det här laget då han ska in på arenan. Ska han stångas eller inte??? Vad ska hända??? Men jag sitter ändå snällt kvar och ler lite åt gamla mormor då hon förtjust förklarar att tjurjäveln är ju då för charmig. Någon måste ju göra det och det här året tyckte min andra hälft att jag klarade det bra på egen hand. Tänk om jag oxå hade stängt in mig i ett hörn och glott på musikaler t.ex halva dagen. Då hade mormor kört över julgranen med rullatorn och hällt glögg på mattan utan att någon varit där och lett lite mot henne. Julen är inte till för att ha kul på. Det är en dag om året och då tycker jag att man kan ta sig i kragen och låtsas tycka om Ferdinand och låtsas att man gör något alla gillar. Jag älskar julen och nästa år ska jag fan klippa sönder nätverkskabeln på julafton om det är det som ska till för att vi ska få lite vanlig, hederlig julstämning.
Jag fick dock fina julklappar. Dan-banan skämde bort mig med en ny, rosa Ipod, Make Up Store-saker och en spa-helg i Varberg. Mamma kom med böcker, berlocker och musikalfilmer. Av Jimmy fick jag tofflor som kom ända ifrån London. Linda kom ett fint muffinshalsband bl.a och Lisa med en muffinsbok. Dagen efter fick jag fler berlocker och böcker av pappa då vi var där på juldagen och åt middag. Dan vann i Rappakalja trots min starka insats i början.


Titta vad ledsen pandan ser ut... :)


Dagen efter det så gick ut på mellandagsrea tillsammans med mamma och Jimmy och efter ett tag slöt jag upp med Helena som var hemma över julen. Kom hem med alla möjliga otyg. Blommig tunika från Bikbok som var hur söt som helst, grå skinnjacka från H&M med en matchande halsduk, 100 muffinsformar (inspirerad av muffinsboken som berättade att en fin form är en dekoration i sig så det blev både spökformar och rosformar) samt en Monki-klänning som mamma hatade. Jag stod minst en halvtimme i kö för att få köpa den så jag måste älska den per automatik, annars har jag slösat bort en halvtimme av mitt liv. Hade den på nyår och den är faktiskt väldigt fin. Hallonröd och totally älskvärd. Precis som jag. Fast jag är mer hudfärgad än hallonröd...



Nyår spenderade vi hemma hos Kim och Cia. Förlorade pengar i poker men min cheesecake blev iallafall god. Jag stod för efterrätten och efter mycket velande och experthjälp från Emelie så blev det till slut cheesecake med passionsfrukt, mest pga att jag redan hade packat ned dessertskålarna i flyttkartonger så jag hade inget att göra fromage i vilket var den ursprungliga idén.

Har fått ett litet jobb oxå. Aktiv Ungdom anställde mig för att lära stackars barn i Danderyd street/show. Antar att jag får fiska lite i Pussycat-minnena för att få fram något som är någorlunda funkigt... Those poor little bastards... Street är inte riktigt min grej men min nya chef försäkrade mig att det skulle vara mer åt showhållet iallafall så jag hoppas jag ska få ihop något som de kan leva med. Speciellt efter att hon försökte ge mig tips och sa något i stil med "Du måste ha självförtroende, det är jätteviktigt. Från första början. Och det ser jag i dina ögon att du har!" Sen fick jag en kram och blev hemskickad... Jag är lite nervös nu...

Idag har vi varit på promenad på Stora Essingen - det nya landet. Om en månad är det där jag lever och frodas. Tut-tut!!! Snart går tåget. Hoppa på, vettja! Det blir roligt. Massvis med kartonger att bära, pulverkaffe och torrt fikabröd. Kanske en sådan där sladdrig pirog till lunch, en sådan man kör i micro så det luktar lök överallt efteråt.

Nya året då! Jag önskar så väldigt mycket att det ska bli ett bra år. Jag har t.o.m en liten lista på saker jag vill ska hända!

1. Gå på bröllop - Fixat! Tack så mycket, Lisa!
2. Förlova mig - men säg inget till Dan, jag har lovat att inte nämna det på ett år.
3. Få ett jobb jag trivs med eller...
4. ... komma in på en skola där jag får syssla med sånt jag vill, t.ex dans då!
5. Att det ska bli bra i nya hemmet.
6. Åka på en rolig semester tillsammans med min älskling.
7. Umgås massor med mina söta vänner.
8. Att alla dessa söta vänner hjälper mig att flytta 29-30 januari... ;)
9. Att Dans fest blir bra och att alla hans ex bryter något ofarligt men tillräckligt allvarligt för att inte kunna komma dit...
10. Att jag får göra något roligt på min 25-årsdag. (När jag var liten tyckte jag alltid att 25 var den åldern då man verkligen kunde benämnas 'kvinna') :)
11. Att jag får fler kommentarer i min blogg.

Detta tror jag dock skulle kunna hända det här året och det är en bara en hunch jag har, inget jag vet om jag faktiskt önskar... Åtminstone inte för min egen del för då känner jag att tiden går så fort och så blir jag sådär ångestfylld.

* Någon av mina vänner berättar att de ska ha en bebis.

Scary... men förmodligen ganska roligt om det skulle hända...

Gräver ned mig i misär...

Under helgen har jag haft lite ångestmoment att ta itu med och då väcktes en fråga i mig... Så här:
När det är någonting som inte känns rätt och man lutar åt att strunta i den saken och dra sig ur, varför känns det som att man 'tar den lätta vägen ut' och fegar? Man måste ju kunna lyssna på sin intuition ibland och faktiskt ta beslutet att 'Det här känns inte bra, jag gör inte det här då' men då får jag istället dåligt samvete och får för mig att jag bara vill dra mig ur för att jag skulle vara feg.
Det handlade om barndansproblemet. Danshuset kontaktade mig och ville träffas men då jag väl var på intervjun så berättar den här tjejen att hon vill att jag ska hålla i små barngrupper. Jag gillar inte barn och de kan inte ta koreografi så jag kände direkt att jag ville gå men så sitter man ändå där och nickar och ler som om man inte vill något hellre än att leda dessa trassliga minimänniskor i 45 minuters ringdans medan man är klämkäck och glittrig i ögonen av framtvingad entusiasm.
Hon ville att jag skulle hålla i en testlektion. Jag hade känt mig bekvämare med att avrätta folk under pistolhot. Okej, lite drastiskt kanske men ni förstår poängen. Jag vill inte ha någon tjej, vars största intresse är att få tre-åringar att tulta runt till Markoolio, stirrandes på mig medan jag försöker göra mitt bästa för att inte kräkas i ett hörn.
Så jag sa nej sen. Det kändes inte bra alls, hela det där testupplägget etc. Jag kan hantera nervositet när det är något jag vil göra men när jag ska igenom värsta persen för något jag inte ens vill ha så känns det lite jobbigt. Sen får folk tycka jag är feg, om de vill men jag känner inte att jag måste bevisa för någon att jag klarar av att göra jobbiga saker, det vet jag att jag kan men jag gör det inte för att komma åt något jag inte ens vill ha.

Istället så dränker jag mig i misär idag. En av mina konstiga egenheter är att jag gillar att läsa böcker om hemska saker som hänt i verkligeheten. Sen kan jag inte säga att böckerna är bra för det låter så elakt men jag finner ändå någon form av nöje i att läsa dem. Här nedan ser ni nykomlingarna i min absurda boksamling.
Köpte också på mig första 8 böckerna som är grunden till tv-serien True Blood. Naiva Sookie Stackhouse x8 är egentligen mer än vad jag klarar av men jag gillar Bill och framför allt Eric. Mmmm, Eric...


Väntar otåligt på att Tiina ska lägga upp Jakt-filmen. Har hört det tisslas om dess storhet och hur snygg den ska vara men har ännu inte fått en skymt av den. Länkar den här så fort den hamnar på Youtube.

Nästa tisdag ska jag, Linda och Emelie (än så länge) till The Studio och leka modeller lite. Stora klädproblem kommer genomgås den kommande veckan men det är positiva problem. Några tips? :)

Försöker även tänka på färger och fondväggar. Knepigt... Vart köper man bra färg? Vad behövs för att måla? Klarar okunniga tjejer av att spackla saker utan att huset rasar?

BTW, kollade på Paranormal Activity igår. Sjukt läskigt!!! Somnade inte på väldigt lång tid och vågade inte röra mig trots att jag höll på att svettas ihjäl. Fy satan vad otäck den var!!!

Vart finns värdigheten!?!

Igår såg jag exakt ett sånt där program som inte är bra för mig. Nämligen Sex Education där de gick in på allt som har med graviditet att göra. Inte okej... Det borde tystas ner och inte upplysas om ifall de nu vill att vi ska föda fler barn.
De tog upp alla dessa 'fina' förändringar som händer när man ska till att ploppa ut en unge...
* Först av allt så blir man ju tjock men det visste vi förut. Rumpa, lår... bröstvårtor (visste vi inte)... Mage. Det var vanligt att man ökade runt 2 bh-storlekar och visst, det är ju nice till en början men vad gör man sedan när alla de där körtlarna som spänner ut tuttarna försvinner. Då står man där med ett par tomma säckar och kan se sig i stjärnorna efter de där bomberna man hade ett par månader tidigare.
* Till följd av denna temporära tjockishet kan ju självklart dessa underbara stretchmarks komma eftersom huden slits isär. Mysigt! NOT!
* Man kan oxå råka ut för pigmentförändringar och bli mörk fläckvis i huden. Som över kinderna och pannan t.ex så man ser ut som omvänd tvättbjörn. Detta går oftast bort då man har fått ut ungen. Oftast...
* Ungen ska ut och tydligen flera liter olika kroppsvätskor också. Nånting som så vackert kallas för slempropp och ser ut som tjockt snor kan förekomma. Massa vatten, eventuellt bebisbajs, blod - you name it! Plus självklart att du själv ska agera Party Pooper och bajsa inför ett dussin vilt främmande människor och - om du har tur - din partner. Det betyder bara att du krystar rätt. Yeah... eller?
* Detta underbara sprickande har man ju hört om tidigare men den behöver inte komma av sig själv. Nehej, sjukhusmänniskorna kan vara snälla och hjälpa till genom att klippa lite om inte bebisen får plats att komma ut. Men de gör det mitt under en krystning så det gör inte ont... TROLIGT! En sax rakt upp i mumindalen... Precis vad man vill ha...
Oh, oh, there's more! Det finns olika grader på sprickor oxå och råkar man ut för tredje graden så spricker man hela vägen ned till nästa kroppsöppning!
* Om man nu skulle råka ut för en sådan här sprickning så slipper man dock ha den för alltid för då är sjukhusmänniskorna så där snälla igen och kör något som liknar en fiskekrok rakt genom det allra heligaste för att sy ihop lite fort. Sedan får man sitta på en badring ett par veckor.

Är det verkligen värt det? Speciellt om man får en sådan där trotsig unge som skriker i affären hela tiden och förstör dina trumhinnor genom att gapa som en jävla hyena två år i sträck och sedan kommer hem som 15-åring med både herpes och klamydia i ren protest? Plus en långt gången graviditet hon skaffade sig med hjälp av Conny - han som jobbar på Statiol och precis har kommit ut från kåken för tredje gången?
Jag är skeptiskt... Man ska stå där och krysta och skrika och svettas i flera timmar. Vart är värdigheten? Ska jag föda barn ska det fan bli i högklackade skor och jag ska ha en pint lavemang innan. Och ingen kommer i närheten av mig med nån jäkla trubbig sax!

Alla som har fött barn säger att det är värt det och att det inte alls är så farligt. Jag tror det är en konspiration. Man får skriva på ett papper innan man föder (annars får man ingen smärtlindring eller liknande) om att man absolut inte får sprida ut hur ont det faktiskt gör eller hur stor fiskekroken är.

Och om jag nu råkade i trångmål en vacker dag, då är det ensamstund som gäller i förlossningssalen eller så får my partner in crime hålla sig jävligt långt norrut. Jag tror inte att man blir betraktad som hottare efter att ens man har sett en honungsmelon pressas ut down there... Replängds avstånd och blicken mot skyn, tackar!


RSS 2.0